maddieswords

Det finns så mycket jag vill skona mina nära från. Alla jag älskar och bryr mig om. Det finns så mycket jag inte vill att de ska veta. Eller, kanske vill jag att de ska veta, men jag vill inte oroa. Inte få dem att må dåligt, undra, vakta. De som känt mig under längre tid gör förstås det ändå, men så länge jag inte uttalar orden så är det bara en skrämmande tanke för dem. Eller, skrämmande tankar ( i plural). 

 

Hur förklarar man? Eller censurerar? Livet är live, det gäller att vara medveten om vad man säger för det kan aldrig suddas ut. Sår läker och blir till ärr som långsamt bleknar, men de försvinner aldrig. Hur mycket censurerar man?Hur gör man när man inte kan ljuga och får en fråga man inte vill svara på? En fråga vars hela svar skall censureras bort. Jag svarar med tystnad, men tystnaden blir stark och talar nästan lika tydligt som ord. 

 

Ibland vill jag ta någon åt sidan och berätta. Berätta precis hur det är, om allt som rör sig o.s.v. Ge någon chansen att reagera och sedan agera ÅT mig, fatta de där besluten jag inte vill ta. Besluten som gör ont, som känns så fel och så rätt, som jag inte är modig nog att fatta själv. Jag vet så väl hur min verklighet ser ut (eller gör jag det? Jag börjar tvivla), men jag tar på mig skygglapparna och springer så fort jag kan. Löparkläder, tom mage, väskan full av skolböcker. Framför mig står samma vägg jag krockat med tidigare, och jag vet att det är för sent att bromsa. Jag borde bromsat för länge sedan, nu kan jag inte längre undvika smällen. Så jag gasar, ökar tempot och springer ännu fortare. Bränna fler kalorier, tappa ett par kg till, klara ytterligare ett par prov. Ja, klara av så mycket som möjligt innan jag hamnar i det oundvikliga. Eller, är det oundvikligt? Kanske är jag bara dramatisk. Kanske är det inte alls så illa, kanske klarar jag det fint. Kanske orkar jag, kanske behöver jag inte mer hjälp, kanske är jag frisk? Kanske inbillar jag mig allt? Ja, så måste det vara. Jag ökar, springer ännu lite fortare. Väggen är kanske en illusion? Som försvinner när jag kommer fram? Jag blundar, vill inte se. Var är den nu? Var är jag? Vart tog världen vägen? Inuti är jag full av tankar som måste censureras bort. Dramaqueen eller inte - när jag får svaret kan det vara för sent.