maddieswords

 

jag känner mig ändå för tjock för att ha anorexi.

 

Jag vet att det är en del av sjukdomen, men det är en vidrig känsla. Skuldkänsla över att inte vara smal nog. Tankarna som skriker "en anorektiker ska inte se ut såhär! Hon ska vara SMAL!". Folk som säger att jag gått ned. Tankar som säger att jag gått upp. Vad vill jag då? Vill jag vara anorektiskt smal, eller vill jag vara normal? Jag vet vad jag är van vid, trygg med, men är det verkligen vad som är rätt? Eller är det bara enkelt? "Du har jobbat så hårt för detta, du kan inte ge upp det nu! Då vore allt förgäves!" skriker tankarna, och de har så rätt och så fel. 

Jag slår knut på mig själv. Jag vill inte ta besluten, ändå är allt upp till mig. För att det måste vara upp till mig. Men det betyder inte att jag inte kan avsky att det är så. 

Smalhets, träningshets, bikini-ångest och allt vad det heter. Allt får plats i mitt huvud. Allt blir till ångest som pumpas runt som en drog 24/7.