maddieswords

Har inte bloggat på ett tag. 

Jobbade fre-lör på älskade Stenungsögården. Det var nervöst, mycket info och mycket att lära sig. Men vet ni? I fredags när jag satt och tvättade fönster, slog det mig plötsligt. Jag kan andas där. Jag slappnar av. Jag kan känna att jag vågar leva. Det låter kanske inte så stort, men för mig är det enormt. Att kunna vandra kors och tvärs över gården med en städhink i handen gör mig LYCKLIG. Så trots att jag låg vaken i ångest större delen av natten mellan fre och lör, gick jag upp på lördag morgon. Vek lakan, städade pentryt, putsade fönster. Jag andades. Ett andetag i taget. Jag andades in djupt för att få in så mycket av den underbara lukten som möjligt, för det luktar alldeles speciellt på den gården. Alla husen, hela naturen.. Allt doftar. Eftersom det var där jag först kom i kontakt med kyrkan på riktigt, luktar hela atmosfären Gud för mig. Luktar, smakar, känns. Det är som att vara konstant omfamnad och buren. Alltid trygg. 

Jag ser fram emot att jobba där i sommar, det gör jag verkligen. Men. Jag är också livrädd. Anorexin har varit fruktansvärt mot mig och är fortfarande. Klarar jag sommaren själv? Med alla utmaningar både fysiskt och psykiskt. Från tung städning och långa dagar till stress i receptionen och egna gudstjänster. Allt är underbart, men om jag kollapsar? Mentalt eller fysiskt? Vad gör jag då? Jag är rädd. Ärligt rädd för att det ska bli så. Men jag försöker att inte tänka på det. 

 

Ätstörningen är som sagt helt galen med mig, och jag mår så dåligt. Jag är nervös inför studenten som närmar sig, för alla foton och hur stor jag kommer se ut. Livrädd. Jag kan inte tänka, för allt jag tänker på är mina breda lår, min stora rumpa, mitt plufsiga ansikte och min runda mage. Det är egoistiskt, men det är helt enkelt det som tar upp större delen av min tankeverksamhet. Det, och det eviga räknandet på intag och motion, och på hur mycket jag tror jag gått upp. Det är inget liv. Ändå är det just det som är mitt liv. Depressionen hade backat av, jag hade färre ångestattacker... Nu är allt tillbaka igen. 

 

Jag har inte så mycket mer att skriva. Jag är distraherad av min mage och mina dubbelhakor och har fullt upp med att inte gråta. Jag behöver titta på en film eller något nu, för jag måste tänka på något annat.