Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi
Jag saknar det. Hur det var förra sommaren. Hur jag fick sova tätt intill, vara nära. Hur du såg, stöttade, bar och bad. Hur du skrattade, hur du grät, hur du hoppades. Hur jag hoppades. Hur nyheten lyfte mig från marken och lät mig sväva på förhoppningar om framtiden.
Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Men jag älskar dig ändå.
Just gjort klart de sista inspelningarna, så om jag får klartecken på geografin är jag nu KLAR med vårens studier! Fantastiskt!
Tyvärr har jag många orosmoln som skymmer de solstrålar som faktiskt hade kunnat leta sig ned till mig. Hur blir framtiden? Vad ska jag säga, göra, tänka? Hinner jag träffa Dem innan jag åker ikväll? Snälla. Snälla. Jag behöver. Vad? Så mycket.
Jag har en Maskrosvän jag är orolig för. Andra relationer jag är orolig för på andra sätt och desperat försöker vårda. Är jag så hemsk, så svår, så hopplös? En så fantastiskt duktig elev (enligt lärarna), en bra anorektiker, men en så hopplöst usel människa? Jag skulle så gärna vilja ha ett facit. Ett ark som talar om vem jag ska ringa till och när, vad jag ska säga och när det ska sägas, vad jag ska göra och när det ska göras o.s.v. Men det finns inte. Ibland hatar jag det, men ibland tänker jag att det kanske är bra att inte ha koll på allt. Kanske är bättre att lämna den kollen till Mannen på Övervåningen ;) <3
Nu ska jag packa klart. Bara ett par timmar till jag åker och den vanliga separationsångesten kickar in som vanligt. Ibland tänker jag att mitt hjärta är för litet, att jag inte har rum för så många och alltid känner att jag måste välja. Ibland tänker jag att det är för stort, att jag bryr mig för mycket och älskar så mycket att det gör ont. Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
