maddieswords

Varje vår är det samma sak. "Åh, tagga beach '**!!!". Plötsligt ska alla banta, träna. Gå ner i vikt, bli "fit"... allt för att passa i den där förbannade bikinin i sommar. Eller, allt för att försöka öka självförtroendet och minska självföraktet innan det är dags att vika ut sig halvnaken på badstranden. Men har inte alla samma problem? Hur många fokuserar inte så tokmycket på att hålla in sin egen mage, ligga i rätt ställning o.s.v. att man knappt har tid att se andras krampaktigt indragna magar och obekvämhet? Ingen bryr sig om ifall någons mage, lår eller armar dallrar lite - så länge det inte är deras egna. 

 

Ibland får jag de mest korkade kommentarer. "Men, du har ju en ätstörning, du ÄR ju redan smal! Du behöver ju inte oroa dig för det!". Vet ni vad? I spegeln ser jag en plufsig människa med alldeles för många kg på kroppen. Ja, en tjej som antagligen är större än den som möter er varenda morgon. När alla andra pratar om hur mycket de tränar, hur lite de äter, då triggar det mig - man kan ju inte vara sämre och mer ohälsosam än någon annan! SÄRSKILT inte om man har en ätstörning. Jag dras med i hetsen, tränar mer, har mer matångest och försöker mer intensivt att komma undan mat. För er slutar resan på badstranden, och oavsett om ni är nöjda mer er kropp eller inte så kommer ni se fantastiska ut. För mig slutar resan på sjukhus. Jag är garanterat inte nöjd med min kropp och kommer garanterat inte se fantastisk ut. 

 

Snälla, tänk två gånger. Hetsa inte varandra i detta sjuka, sjuka ämne. Det får bara alla att må sämre. Varje man och kvinna är vacker på sitt sätt. Alla kan gå i badbyxor, baddräkt eller bikini utan att behöva skämmas - och DET är sanningen.