maddieswords

Fick fart på rösten under gudstjänsten, sjöng lite under em. Lät väl inte fantastiskt men bättre än på länge. 

 

Har pluggat ytterligare ett par h nu på kvällen. Jag orkar inte mer. Det är så sant som det kan bli. Jag försöker trycka in kunskap men den bara ramlar ut igen. Jag kan inte få hjärnan att förstå, eller tänka, eller behålla kunskap. Jag är så hög på adrenalin av all ångest att jag bara vill ut och springa, men jag försöker hålla mig till att inte träna efter 22, åtminstone inte utomhus. Så nu ligger jag bara här. Skakar, försöker att inte tänka, fasar för morgondagens plugg och måndagens labb och onsdagens prov. Jag klarar inte mer. Jag ligger ned, försöker desperat att få grepp om asfalten med fingrarna och dra mig framåt. Kroppen och själen blöder, jag är så himmelens trasig. Det är 6 dagar kvar, och det känns som om det lika gärna kunde varit 6 år. 

Plötsligt förstår jag min kurator bättre än förut. "Det är ditt beslut, men jag är ledsen att du väljer så, det smärtar mig verkligen. Jag kan bara hoppas att det finns något kvar av dig när, och om, vi ses nästa gång.". 

Tankarna flyger iväg, rymmer. Till tomhet, ibland till mörker. 6 dagar kvar. Håll ut nu, håll ut håll ut håll ut. Stäng av, tryck plattan i botten, kör på ångorna nu när bensinen är slut. När ångorna inte funkar - hoppa ur och PUTTA den sista biten. Jag vet att jag kan vila sedan, jag försöker få kroppen att förstå, men den svarar med samma svar: "Nej, det är DU som inte förstår. Jag orkar inte mer.". Jag lirkar, lockar, fjäskar, lovar... men den nappar inte. Vill inte samarbeta mer. Jag svär, hatar, slår, hotar. Det funkar inte heller. Jag stänger av, den gör likadant. Jag känner mig så fångad. 

Botten kanske närmar sig, kanske är jag inte bara dramatisk.