maddieswords

Långt, svårt samtal med M. Givande och bra, men hemskt jobbigt. Jag vet att jag har viktiga beslut att fatta, och jag vet att jag inte har så lång tid på mig att göra det. Klockan tickar. Både i verkligheten och i min kropp och själ. Det är svårt och jag känner mig vilsen. Vad vill jag? Vad kan jag? Hur mycket kan jag klara själv? Hur mycket hjälp behöver jag? Jag är fantastiskt duktig på att intala mig själv att jag kan så himla mycket mer än jag kan när jag väl är i situationen. Så jag vet inte. Är inte heller säker på om jag ens vill klara detta utan mer vårdinsatser, för hur underligt det än kan låta är jag trött på att vara den duktiga. Trött på att vara den som är duktig i skolan, som skyddar andra, som är den som själv slåss för att hon ska få vård. Ibland vill jag bara få vara sjuk på riktigt. Men jag vet, att slippa allt ansvar när man är myndig, det är liksom inte att tänka på egentligen. 

Tittat på Grey's, har nu The Host på i bakgrunden medan jag försöker vila. Grubblar dock mer än vilar. Chansa? Svika? Falla? Rusa? Högt, lågt, höger, vänster, fram, bak, ut, in, rätt, fel? Finns ens rätt och fel? Är det möjligt att se facit innan jag valt alternativ?