maddieswords

Efter allt vi tagit oss igenom tycks vi nu ha nått vägens ände. De har tagit slut, och jag klarar inte uppfylla deras förväntningar och krav. Det som gör mest ont just nu är att De valde att göra samma sak ytterligare en gång trots att de såg hur fruktansvärt illa det gjorde mig förra gången, men det är inte direkt lätt att ställa om mentalt heller. Från att ha haft en plan och en lösning för början av hösten till att falla tillbaka i ett ostrukturerat, låst kaos. Hur mycket jag än älskar dem, kan jag vara fruktansvärt arg över att de valde att ändra reglerna när matchen redan var schemalagd, bildligt talat. 

Jag försöker att vara väldigt vuxen i det här. Acceptera, prata, packa. Lämna utrymme och helt enkelt lägga ned de diskussioner de inte är beredda att ta. Jag har lovat mig själv att göra ett försök till ikväll, men jag tänker inte vara den som bönar, ber eller tjatar. Inte den här gången. Det har ingenting (eller åtminstone väldigt lite) med stolthet att göra. Jag försöker helt enkelt att hantera det moget och "rise above" som man säger. Ja, inuti är det kaos med skrik, gråt, förbannelser, hat, besvikelse, ilska, oro och bottenlös ångest, men jag släpper inte fram det. Inte nu. Det är inte konstruktivt och leder inte till någonting. Jag ska hitta en plats där jag kan skrika ur mig allt, men jag tror också det är bra att vänta lite. I nuläget gynnar det mig att vara sval, samlad och lite likgiltig och då är det så jag måste försöka vara. Min första impuls var att kasta mig på första bästa buss, radera alla nummer, förbjuda dem att komma till min student på onsdag och vägra all fortsatt kontakt. Tack och lov är jag inte riktigt så impulsiv. Kanske går det att hålla en ok relation om jag lyckas hantera detta på ett vuxet sätt. 

Nu har jag packat allt.  Inte dammsugit och så än, men jag tänker också att det kan vänta. Hur det än blir så är jag ju här till mån fm, så det lär ju hinna bli smutsigt igen. 

Nu ska jag snart dra till bussen för att åka mot stan och min kurator. Blir lite fix på stan inför studenten, men i övrigt inget särskilt. Läsa någon bok kanske, eller se en film. Långsamt ska jag börja lätta på locket och tillåta mig att sörja när jag är själv. Sörja relationerna, tryggheten, hoppet och framtiden här. Men inte än. Det gör för ont och jag är för skör. Vuxen, mogen, stark. Åh, ibland önskar jag att tiden gått långsammare och att jag kunnat få fortsätta vara barn ett tag till.