maddieswords

I will lead you home again

Vaknade med extrem mensvärk efter en tuff natt. Inte ens i sömnen får jag vara ifred, ångesten och tankarna når mig överallt och alltid. Nu halvligger jag i sängen med katten bredvid, och som vanligt tänker jag för mycket. Tänker på frukosten jag redan ätit, på de tre måltider som återstår, på tilliten som föll, på ångesten som bråkar, på alla jag saknar och på de kommande veckorna i Göteborg och Italien. Tänker och oroar mig. 

Funderar över vad som är bäst för mig, hur mycket jag klarar själv och vilken hjälp jag behöver/ vill ha. Känns som om jag konstant slits åt två olika håll. Ätstörningen, Livet. Ätstörningen, Livet. Fattar inte varför det ska vara så svårt att välja, när det egentligen är så enkelt. 

 

Jag borde verkligen ta mig samman och plugga lite kemi, ska ju skriva prov v.15. Tyvärr finns inte orken riktigt. Blir väl en film i bakgrunden och allmänt osammanhängande plugg... Avskyr när det är såhär. 
Det blir i alla fall en tur till domkyrkan vid lunch för att gå på lunchmässa, hoppas det blir bra och stärkande. 

 

//M 

 

 

Jag saknar dig så oerhört mycket, det känns som om hela själen vill flyga ur kroppen på mig för att ta sig till dig och klamra sig fast där och aldrig, ALDRIG släppa, och om jag fick möjlighet att träffa dig nu skulle jag förmodligen ge dig en så hård och obekväm kram att du inte hade fått någon luft. Jag önskar jag fick höra din röst. DET GÖR ONT INUTI FÖR JAG SAKNAR DIG. Min underbara, så himla viktiga, finaste vän.