maddieswords

om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar, då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

Det har varit grymt tufft med maten. Extremt svårt med ångesten. Jagade drömmar, jagad vakentid, alltid jagad. Rädd, osäker, ingenting känns som det brukade. 

Idag lämnar jag Ljungsbro och åker mot (troligtvis) en dryg månad i Mölnlycke. Det känns rätt, och samtidigt så jävla fel. Jag är rädd, och jag undrar. Undrar om jag någonsin får komma tillbaka, undrar hur allt kommer bli. Rädd för alla prov som måste skrivas, rädd att vara ifrån två av de människor jag litade på mest. Rädd för alla tankar. Usch, jag borde inte tänka så mycket. 

Jag har ju ätit. Fixat kvällsfikat. Ångest, javisst, men jag har gjort det. Jag vet inte ens om jag tycker det är bra eller dåligt. Allt jag vet är att min ritual runt kvällsfikat stärker mig, och att jag hatar ätstörningen varje kväll. Det är nytt. Jag värderar det inte än, bara konstaterar att det är så. 

Jag har väl egentligen inte så mycket att skriva nu. Sitter i mitt rum och försöker memorera varenda cm av det, skapa en bild djupt, djupt in dit jag sedan kan fly om världen blir för hård och elak. Jag tänker för mycket och för lite. För många dåliga tankar, för få bra och konstruktiva. Jag får fortsätta uppdatera när jag är i Mölnlycke, för just nu vet jag inte hur det ser ut de kommande veckorna, det är faktiskt rätt oklart. Ska på mässa i kyrkan nu, hoppas på att det har en lugnande effekt. 

Knyt båda nävarna och fokusera på något bra, för innerst inne vet de om att de har fel och du är underbar