maddieswords

Jag har använt detta som en blogg att skriva av mig i. Det tänker jag fortsätta med. MEN. På ett annat sätt. 

Från och med nu handlar det om min resa mot det friska livet, med all ambivalens som finns i besluten, handlingarna och tankarna. Med allt som gör ont, och med allt som är bra. 

 

Vid lunch idag fick jag återigen bekräftat att en av de människor jag litat på allra mest faktiskt börjar ge upp om mig. Eller redan har gjort det. De orden högg som en kniv i hjärtat och kylan spred sig snabbt genom kroppen. En stund trodde jag faktiskt att jag skulle svimma. 

 

Det är nog sant det där med att jag inte vill bli frisk, men jag vill inte vara sjuk heller. Inte alltid. Ibland vill jag bli riktigt kärnfrisk, ibland vill jag falla så djupt ner i sjukdomen som det bara går. 

 

Jag måste sköta mitt kvällsfika själv nu, det är ett krav hemifrån som började gälla i förrgår. I 2 dagar har jag ätit kvällsfika själv. 2 dagar. 2 måltider. 2 rejäla panikattacker. Jag vet vad som väntar när jag går ned för trappan mot matbordet - ändå gör jag det. Är inte det vilja? Jag har skrivit ett dokument med saker jag vill med mitt liv som jag läser innan kvällsfikat (och ibland på dagen) som peppning. Är inte det vilja? När jag äter själv sitter jag med musik i öronen, men inte vilken musik som helst. Samma pepp-musik som jag använde när jag under behandlingen i Varberg flyttade ut till träningslägenhet. Anledningen till att jag gör det är delvis att sporra mig själv, men det har ett annat syfte också: än så länge, trots att jag är själv vid matbordet, finns andra i huset. Med musiken stänger jag ute alla andra ljud, tränar på att vara helt själv, förbereder mig för nästa steg. Är inte det vilja? 

 

Sluta döma människor och deras vägar när du inte har följt dem från början. Döm inga handlingar eller beslut om du inte vet vilka tankar som finns bakom. JA, jag ÄR glad när vågen pekar nedåt. Men jag vet att det är sjukt. Ibland är det till och med jobbigt att tappa vikt, för jag vet att det är skadligt för kroppen och själen. Ibland, trots att tankarna hatar mig för det, önskar jag att jag kunde gå upp till normalvikt och börja tycka om min kropp. Men mestadels vill jag ingenting, orkar ingenting. Känner mig maktlös, hopplös, värdelös. Det är svårt att leva och det gör ont. All press får mig att vilja gå i upp i atomer, för jag orkar inte fler bördor. Det gör ont att svikas av de människor man litat allra mest på, och det gör ont att känna sig så ensam. Det är svårt att ta steg framåt när man sjunker ned i leran och man oftast vill lägga sig ned och bara ge upp. Jag har inte gjort det, inte än, men när andra börjar ge upp om mig.... Då är det banne mig svårt att kämpa vidare.