maddieswords

Jag är tuffare nu. Inte lika skör. Jag vågar mer, utmanar, provocerar. Jag står själv, ensam, och för otränade ögon verkar jag stå stadigt. 

Folk tycker det är bra. Goda tecken.

De fattar inte att detta alltid sker när jag inte längre orkar bry mig. När framtiden försvinner bakom horisonten blir nuet betydelselöst. 

Det gör mig tuffare. Till den som inte bryr sig, för ingenting kommer någonsin bli ok. Till den som vågar det de flesta inte vågar. Till den som tar initiativ. Men också till den som isolerar, gör sig ensam. Till den som inte vill ha någon nära av rädsla för att bryta ihop. Ja, för att hålla måste jag vara tuff, hård. Jag är inte mig själv, smärtan gör mig till någon annan. Runt omkring står människor och ler, applåderar. 

 

Så jag ler och vinkar åt publiken som älskar min föreställning, för de har ingen aning om vad som sker i kulisserna.