maddieswords

Stressen äter upp mig. Pluggandet går dåligt trots att jag vaknade tidigt, välsignad genom att slippa bakfylla. Kemin samarbetar inte och jag vill inte vara med. 

Ätstörningen är elak och speglarna trycker ned mig, sparkar på mig när jag redan ligger. Ja, anorexin skriker. 

Korta stunder vill jag slå tillbaka, frigöra mig. Styra mina egna tankar, vara min egen och inte alltid behöva höra alla elaka kommentarer. Inte alltid styras av det där destruktiva som egentligen bara vill ta livet av mig. 

Men. 

Jag känner mig modlös och liten. Hjälplös. Hopplös. Jag har svårt att våga, och egentligen inte heller kraft att börja. Den kraft jag har MÅSTE gå till studierna nu. 

Nu behöver jag återgå till kemiboken och fundera över framställningen av acetylsalicylsyra. Kanske borde jag ta hand om mig själv istället... Nu är det bara 7 intensiva veckor kvar. Sedan har jag tid för mig själv. Tills dess måste jag hålla ihop.