maddieswords

Sitter och läser igenom lite gamla dokument (mår inte så bra och klarar inte plugga. Försöker att inte klandra mig själv för det, jag vet ju egentligen att jag gör så gott jag kan.). Hittade ett par bra ord jag skrev i höstas: 

 

"När ätstörningen slår, slå då tillbaka. Vänd inte andra kinden till. Slå ätstörningen tills den lägger sig och ligger kvar. Du har gjort det förut - misshandlat ätstörningen tills den krupit ihop och tystnat. Det är enda sättet." 

 

Det låter nog väldigt brutalt, särskilt för de läsare som inte själva har en ätstörning i huvudet 24/7. Men en ätstörning kan man aldrig lirka bort, inte försiktigt flytta på, inte kompromissa med. Den måste dödas. Brutalt och blodigt. Kampen är hård för ätstörningen är stark, men när man väl slagit ned den och den tystnar, då gäller det att inte vara nådig. Jag har varit för snäll, låtit den återhämta sig och resa sig, trots att jag borde fortsatt slå. Fått den att tystna för gott. Det är underbart när man får övertaget, när ätstörningen bara lamt försvarar sig men utan att tillfoga skada. När den långsamt måste sluta slåss. När man kan stå och betrakta den när den ligger ned. Anorexin som jag hatar så mycket, som skadat mig så mycket... Den är inte till för att förlåtas. Den ska inte förlåtas. Den är ond, helt igenom, och ska bara förstöras. Ibland ser jag det klarare än annars, men insikten vållar också ångest, just för att det är en hemskt svår kamp. Det är så mycket lättare att bara låta den hållas. Men jag vet - snart kommer jag börja slåss på riktigt. Jag tror faktiskt att jag redan gör det, mer eller mindre. Striden har börjat, och den här gången tänker jag inte förlora. 

 

(För den som tycker att jag låter farligt brutal kan jag garantera att jag aldrig skulle tillämpa ovanstående metod på någon/något annat än min anorexi).