maddieswords

Lägger ut ett av mina peppdokument. Det är denna text jag läser före kvällsfikat som peppning. 

 

 

"Det fanns en tid före allt det här. En tid då jag älskade mat och njöt av sötsaker. En tid då jag kunde träna utan att missbruka det. En tid då jag litade på mig själv, då jag inte behövde ätstörningen för att kontrollera min vardag. En tid då jag inte kände mig tjock, trots att jag inte hade en anorektiskt låg vikt. En tid då jag inte alltid kände mig ful, äcklig, stor. En tid då jag tyckte om livet, och livet tyckte om mig.

Det finns en tid efter allt det här. Ett liv innan döden. En tid då jag kan gå tillbaka till att vara liten, men i vuxet format. En tid då jag klarar mig själv men låter andra komma nära. En tid då jag kan lita på mig själv, kan äta själv, kan hantera stress och ångest utan att skada mig själv. En tid då jag kan njuta av löpningen utan att känna tvång. En tid då jag kan njuta av livet, med allt vad det innebär. En tid då jag kan tycka om livet, och livet kan tycka om mig.

Jag vill. Jag vill sitta på en veranda och titta ut över havet. Jag vill äta frukost på en terrass, och inte ägna en enda tanke åt kalorier eller hur tjock maten gör mig. Jag vill dela måltider med vänner och skratta istället för att ha ångest. Jag vill springa runt på stranden och kasta mig i vattnet utan att fundera över hur min kropp ser ut i bikini. Jag vill må bra av något annat än att vågens siffror pekar ned, och tillåta mig själv att skratta och må bra även om jag inte tränat. Jag vill kunna ta på mig de kläder jag vill ha istället för att fundera över vilka kläder som döljer fettet mest. Jag vill kunna väga normalt utan att känna mig tjock, eftersom jag VET att undervikt är skadligt. Jag har slitit på min kropp och vill inte göra det mer – jag vill inte dö ifrån mina framtida barn i förtid!!! Jag vill känna mig fri. Och jag vill känna mig levande. Jag vill resa, umgås, festa, skratta, dansa utan att fundera så mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Jag vill hitta mitt eget värde i MIG SJÄLV, istället för i vikt, ätstörning, sjukdom eller prestationer. Jag vill känna att jag är bra på fler saker än att vara sjuk. För det är jag, precis som alla andra. Jag vill dricka en kopp varm choklad i solen efter en stund i skidbacken, äta en glass en varm sommardag, ta en fika med en vän på stan – allt utan att oroa mig över vad det innehåller eller om jag gjort av med tillräckligt för att äta det. För det är ointressant, irrelevant, fel. Jag har en god ämnesomsättning och kan äta det jag vill, jag behöver inte tänka så mycket jämt. Och. Jag vill tjäna Gud, vara hans. Alltid. För att kunna växa i honom måste jag krympa i mig själv, minska mina personliga intressen. Låta mitt jag ta mindre plats för att lämna mer plats åt Gud. Och hans plan fullföljer jag inte genom att väga 46kg istället för 52, eller 57. En svag, sjuk, blek och ångestfylld människa kan inte utstråla Guds kärlek, det går helt enkelt inte. Hon har för fullt upp med sig själv.

Anorexin är ingen lek. Den är en sträng lärarinna med stram knut, hopsnörpt mun och som slår dig på fingrarna med en lång linjal varje gång det blir fel. Anorexin hatar skratt. Den hatar vänner. Den hatar hobbyer. Den hatar kärlek. Den hatar spontanitet. Den hatar busighet och lust. Den är, på så många sätt, en ALLVARLIG sjukdom. Livet, däremot, är en lek. En vän med långt, utsläppt hår som virvlar lika fort som vinden. Livet älskar drömmar, planer, visioner, mål. Det älskar att ha andra människor nära hjärtat. Det älskar tron på en högre makt, en Gud. Det älskar skratt, oändliga skratt, och bad i en sommarvarm sjö. Livet älskar att leva. Är inte ett liv med skratt, lek, lust, kärlek, omtanke, närhet och drömmar SÅ mycket bättre än ett liv med anorexi?"