maddieswords

Jag är extremtrött efter dagens plugg. Det surrar i hela kroppen trots att jag bara suttit still, och jag känner mig sådär tungt ledsen. Får låta böckerna vila ikväll, trots att jag kanske inte tänkt det egentligen. Istället tänker jag göra en planering för veckan, blir så stressad av att inte ha koll. 

 

Fick just svar på det där mailet jag pratade om. Jag vet inte om jag vågar vara lättad än, men det tycks ordna sig. Har lite svårt att lita på det, därav rädslan, men det känns betydligt mycket mer hoppfullt än innan. Så även om den bördan lyfts bort, finns det en del oro kring det också. Både i att människor faktiskt ändrar sig, och i att jag vet att jag måste utvecklas, göra framsteg, jobba med mig själv. Just nu tar skolan all ork, och om jag har någon över lägger jag den på vänner eftersom det ger mig energi på längre sikt. Det bryter dessutom den där ensamma bubblan, och känslan av att inte spela roll.

 

Så ni ser. Jag har inte gett upp. Jag arbetar i allra högsta grad. Problemet är att jag fortfarande har svårt att fatta de beslut som krävs, att jag inte riktigt kan styra min envishet och att jag inte vågar lämna de trygga sjukdomarna. Men. Jag försöker. Varje dag är en kamp - men så länge det är en kamp har jag åtminstone inte förlorat eller gett upp. Mina vapen? Ärlighet. Envishet. Stolthet. Kanske har jag ännu fler, men jag vågar säga att envisheten hjälper mig att orka, och att ärligheten hjälper mig att reda upp min framtid och min nutid. Jag lär mig.