maddieswords

Att se ditt namn på skärmen är ren tortyr, och varje gång jag ser någon på stan som liknar dig hoppar hjärtat över ett slag. Jag vill skriva till dig, ringa dig, bara höra din röst - men jag har inget att säga. Smärtan växer i takt med insikten, det är nog över nu. Jag fick några månader av ditt liv, men nu måste jag lära mig att leva utan dig - du som skulle finnas hela vägen och hela livet. "I can't breathe without you, but I have to" som T.Swift sjunger. 

 

Ätstörningen och depressionen styr mitt liv. Ångesten är stark. Det är så sjukt svårt att orka när man hatar sig själv så brutalt. 

Jag har faktiskt inte lust att skriva mer. Jag är på semster och längtar till en sluten psykavdelning. Säger inte det allt?