Ännu en dag...
Ibland blir jag så arg på mig själv.
Som nu.
Jag klarade att hålla ihop hela dagen, till och med känna mig ganska positiv. Jag trodde direkt att det var så livet kunde vara framåt. Jag trodde, hoppades. Men liksom alla andra sådana dagar, så slutar den här i ångest. Varför måste det alltid vara såhär?
Jag tänkte på det redan när jag gick efter skolan idag. Hur svårt det verkligen är att klamra sig fast när det finns ett litet elakt monster som sprakar i bröstet. Som slår och skriker. Tänk att jag stod ut hela dagen. Tänk också att ett litet monster är så mycket starkare än mig! Just nu känner jag mig så otroligt svag.
Jag vill försvinna in i en bok. In i skrivna ord som inte kan såra och inte kan trigga. Som inte kan överge eller försvinna. Ord som finns där och berättar om en annan verklighet, så att jag en liten stund kan fly från min egen.
Jag behöver någon här nu. En röst på andra sidan luren, någon som andas i mitt öra och sedan säger att allt kommer att ordna sig. Att jag inte behöver hålla ihop, men att jag kommer klara det här tillslut. Ändå vet jag att om någon ringde, så skulle jag troligtvis inte svara. För jag har ingen röst. Det är sant! Ångesten trycker ihop hals och lungor så att jag knappt kan andas och än mindre prata.
Jag vill inte tänka framåt
Men är livrädd att fastna här
Vad jag än försöker eller gör så blir det fel. Allt får konsekvenser. Åh, alla tankar förstör mig! Jag vet inte ens vem jag är, och jag är rädd för att ta reda på det. Är rädd för att lära känna den jag är utan allt det här, jag vågar inte! Och vill inte...? Äsch, jag kan argumentera med mig själv i evigheter. Jag skulle bara vilja släppa taget nu en stund. Falla ned i ett tomt utrymme med massvis med plats för att bara vara. En plats där jag kunde lösas upp i atomer och sväva runt ett tag, innan jag tog mig samman och återvände till verkligheten.
Men det går inte. Och det är dessutom min erfarenhet att ju längre och längre bort man flyr, desto tuffare blir det att komma tillbaka.
Jag måste stänga av nu en stund, så att jag sedan kan starta om. Med nya krafter att tygla krafterna som strider mot varandra. Räkna på resultantkraften och styra den åt det håll jag vill. Imorgon är en annan dag.
Love, M
Som nu.
Jag klarade att hålla ihop hela dagen, till och med känna mig ganska positiv. Jag trodde direkt att det var så livet kunde vara framåt. Jag trodde, hoppades. Men liksom alla andra sådana dagar, så slutar den här i ångest. Varför måste det alltid vara såhär?
Jag tänkte på det redan när jag gick efter skolan idag. Hur svårt det verkligen är att klamra sig fast när det finns ett litet elakt monster som sprakar i bröstet. Som slår och skriker. Tänk att jag stod ut hela dagen. Tänk också att ett litet monster är så mycket starkare än mig! Just nu känner jag mig så otroligt svag.
Jag vill försvinna in i en bok. In i skrivna ord som inte kan såra och inte kan trigga. Som inte kan överge eller försvinna. Ord som finns där och berättar om en annan verklighet, så att jag en liten stund kan fly från min egen.
Jag behöver någon här nu. En röst på andra sidan luren, någon som andas i mitt öra och sedan säger att allt kommer att ordna sig. Att jag inte behöver hålla ihop, men att jag kommer klara det här tillslut. Ändå vet jag att om någon ringde, så skulle jag troligtvis inte svara. För jag har ingen röst. Det är sant! Ångesten trycker ihop hals och lungor så att jag knappt kan andas och än mindre prata.
Jag vill inte tänka framåt
Men är livrädd att fastna här
Vad jag än försöker eller gör så blir det fel. Allt får konsekvenser. Åh, alla tankar förstör mig! Jag vet inte ens vem jag är, och jag är rädd för att ta reda på det. Är rädd för att lära känna den jag är utan allt det här, jag vågar inte! Och vill inte...? Äsch, jag kan argumentera med mig själv i evigheter. Jag skulle bara vilja släppa taget nu en stund. Falla ned i ett tomt utrymme med massvis med plats för att bara vara. En plats där jag kunde lösas upp i atomer och sväva runt ett tag, innan jag tog mig samman och återvände till verkligheten.
Men det går inte. Och det är dessutom min erfarenhet att ju längre och längre bort man flyr, desto tuffare blir det att komma tillbaka.
Jag måste stänga av nu en stund, så att jag sedan kan starta om. Med nya krafter att tygla krafterna som strider mot varandra. Räkna på resultantkraften och styra den åt det håll jag vill. Imorgon är en annan dag.
Love, M
Kommentarer
Trackback
