Nähä
"Det syns ju inte på dig att du är sjuk, även om jag ser att du blivit smalare"
Tack och lov tyckte denna vuxna människa åtminstone inte att jag lagt på mig, men ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt hoppats på mer med tanke på hysterin här hemma. Var det en komplimang? Eller fakta? Vem ser sjuk ut egentligen och vem jämför man med? Om Isabel Caro kännetecknar sjukhet, är det få i dagens samhälle som är sjuka. Är det normalvikt så är vi nog många. Jag skriver "vi" för jag tillhör inte det normala längre (inte ens viktmässigt alltså. Eller det beror väl på - vad är NORMALT???).
Jag är så trött på det där ordet. Normalt. Normalt beteende, normalt ätande, normal vikt, normalt engagemang, normalt socialt anpassad, normala relationer o.s.v. Vem bestämmer och vem dömer ut dem som avviker? Vem sätter etikett på folks beteende och vem har rätt att se ner på eller fälla sura kommentarer mot dem som inte passar in i mallen?
Jag är uppenbarligen stöpt i en annan mall för jag har aldrig passat in. Eller så har jag varit så bra på att passa in överallt att jag inte hör hemma någonstans. Jag vet ännu inte om det är något att skämmas för eller vara stolt över, men mestadels känns det fel och smutsigt. Som om jag borde vara annorlunda, vara som alla andra även fastän ingen kan säga hur det är. Lite mindre, lite mer? Lite mindre osynlig och lite mindre synlig? Synlig på rätt sätt? Jag förstår inte samhällets sjuka ideal, och inte heller mina egna. Jag kan leva efter att uppfylla drömmar av luft och bosätta mig i ett luftslott som sprängs för eller senare. Absolut, det kan jag göra. Jag vet bara inte vilka drömmar jag ska jaga för att bli lycklig.
Tack och lov tyckte denna vuxna människa åtminstone inte att jag lagt på mig, men ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt hoppats på mer med tanke på hysterin här hemma. Var det en komplimang? Eller fakta? Vem ser sjuk ut egentligen och vem jämför man med? Om Isabel Caro kännetecknar sjukhet, är det få i dagens samhälle som är sjuka. Är det normalvikt så är vi nog många. Jag skriver "vi" för jag tillhör inte det normala längre (inte ens viktmässigt alltså. Eller det beror väl på - vad är NORMALT???).
Jag är så trött på det där ordet. Normalt. Normalt beteende, normalt ätande, normal vikt, normalt engagemang, normalt socialt anpassad, normala relationer o.s.v. Vem bestämmer och vem dömer ut dem som avviker? Vem sätter etikett på folks beteende och vem har rätt att se ner på eller fälla sura kommentarer mot dem som inte passar in i mallen?
Jag är uppenbarligen stöpt i en annan mall för jag har aldrig passat in. Eller så har jag varit så bra på att passa in överallt att jag inte hör hemma någonstans. Jag vet ännu inte om det är något att skämmas för eller vara stolt över, men mestadels känns det fel och smutsigt. Som om jag borde vara annorlunda, vara som alla andra även fastän ingen kan säga hur det är. Lite mindre, lite mer? Lite mindre osynlig och lite mindre synlig? Synlig på rätt sätt? Jag förstår inte samhällets sjuka ideal, och inte heller mina egna. Jag kan leva efter att uppfylla drömmar av luft och bosätta mig i ett luftslott som sprängs för eller senare. Absolut, det kan jag göra. Jag vet bara inte vilka drömmar jag ska jaga för att bli lycklig.
Överallt finns folk som lämnar. Försvinner ur bilden. Lyssnar på Johnny Cash - Hurt och vet att jag verkligen behöver börja plugga nu, så det tänker jag göra. Det är bara steget mellan verkligheten och böckernas trygghet som är jobbigt att ta, när jag väl flytt in mellan pärmarna vill jag aldrig tillbaka till livet. Jag vill stanna bland ord, formler, siffror och logiska förklaringar där ingenting kan försvinna eller nyskapas. Där saker som känslor inte existerar och där allt som spelar roll är logiken.
//M
Kommentarer
Trackback
