Så var det dags igen...
Är nyss hemkommen från varberg och vill redan tillbaka. Eller, redan? Började längta tillbaka redan när jag i måndags kväll kom på att fredagen alltid kommer fortare än man tror...
Veckan har varit full av panikattacker och jag känner att jag står på väldigt vingliga ben - utan att kunna göra någonting alls åt det. Jag är oändligt tacksam över de änglar och stjärnor som finns runt mig och fortfarande stöttar och hjälper mig att tro.
Folk har länge tjatat om framsteg, men nu förstått att jag mest kämpar för att inte ge upp. Lite så. Mycket så kanske. Framstegen måste få komma senare, här och nu är det alldeles för mycket i mitt liv som faller för att jag ska orka jobba framåt. Det är tufft nog att bara stå kvar, eller åtminstone inte tillåta sig att svepas med helt och hållet.
Jag klarar mig, det gör jag alltid och har alltid gjort, men det är helt vansinnigt tufft.
Folk har länge tjatat om framsteg, men nu förstått att jag mest kämpar för att inte ge upp. Lite så. Mycket så kanske. Framstegen måste få komma senare, här och nu är det alldeles för mycket i mitt liv som faller för att jag ska orka jobba framåt. Det är tufft nog att bara stå kvar, eller åtminstone inte tillåta sig att svepas med helt och hållet.
Jag klarar mig, det gör jag alltid och har alltid gjort, men det är helt vansinnigt tufft.
Det räcker så tills vidare.
Ska ut till stallet och ta hand om lillponnyn i ösregnet.
Ska ut till stallet och ta hand om lillponnyn i ösregnet.
//M
Kommentarer
Trackback
