Ingen ork
Dåligt med sömn. Inatt var jag dessutom hos ungdomarna i Utøya. Sänder alla mina varma tankar till ungdomarna som var där - både de som överlevde och de som lämnade oss. Det gör ont i mig när jag tänker på hur sjuk världen är!
Skäms över att jag (trots det som hänt) mår dåligt och har ångest över mina egna små problem. Men det har jag och det gör jag, ledsen. Kan inte hjälpa det även om jag försöker sätta allt i ett större perspektiv. Det går inte, och på sätt och vis är det kanske inte så konstigt; det är ju en sjukdom. Inget jag styr själv. Men ändå...
Har ingen ork, ingen lust tilll någonting och all energi går åt till att ha ångest och att dölja den. Låtsas som vanligt och vara tvungen att göra saker (idag blir det nog plugg, trädgård, stall och övningskörning) trots att jag egentligen vill stänga in mig på mitt rum, dra för gardinerna och krypa ihop till en liten boll under täcket. Vagga mig själv in i en trygg värld och bara fly. Stänga in mig och inte möte världen utanför - varken någon annans eller min. Bara VARA i ett mellanting mellan dröm och verklighet där tankar och känslor inte är välkomna. Problemet är bara att jag inte kan göra så, min vardag fungerar inte så. Det är bara att bita ihop och låta skriket gå inåt istället för utåt när man ser och känner hur man växer för varje sekund som går. Låta själen skaka och inte kroppen när man långsamt och snabbt tappar kontrollen.
Uppgivenheten knackar på. VAD SKA JAG GÖRA? Jag kan inte. Jag. Kan. Inte.
Har ingen ork, ingen lust tilll någonting och all energi går åt till att ha ångest och att dölja den. Låtsas som vanligt och vara tvungen att göra saker (idag blir det nog plugg, trädgård, stall och övningskörning) trots att jag egentligen vill stänga in mig på mitt rum, dra för gardinerna och krypa ihop till en liten boll under täcket. Vagga mig själv in i en trygg värld och bara fly. Stänga in mig och inte möte världen utanför - varken någon annans eller min. Bara VARA i ett mellanting mellan dröm och verklighet där tankar och känslor inte är välkomna. Problemet är bara att jag inte kan göra så, min vardag fungerar inte så. Det är bara att bita ihop och låta skriket gå inåt istället för utåt när man ser och känner hur man växer för varje sekund som går. Låta själen skaka och inte kroppen när man långsamt och snabbt tappar kontrollen.
Uppgivenheten knackar på. VAD SKA JAG GÖRA? Jag kan inte. Jag. Kan. Inte.
//M
Kommentarer
Trackback
