Morgonsamtal
Alltid trevligt att bli väckt på morgonen av en ringande telefon och förmaningsord från en behandlare som inte är min egen och därför varken känner mig eller kan min historia. Sjutton också att min behandlare än på semester nu när jag behöver honom så himla mycket! Det blir svårt att förklara på nytt (om det ens går, tror inte det). Usch och fy, det kryper efter ryggraden och nu längtar jag verkligen inte till måndag längre. Istället är jag sådär fast mitt emellan när jag inte vill någonstans och inte vill vara där jag är. Hemsk känsla. Kan bara försöka vara här och nu (vilket jag som bekant inte heller vill) och inte oroa mig för allt på samma gång.
Försöker tänka på kvällen igår när jag träffade min fina, fina lilla ängel och för första gången på väldigt länge kunde sitta och skratta! Ja, vi hade roligt. Ärligt roligt, eftersom vi först satt allvarliga läänge och pratade igenom allt det jobbiga i livet. Jag behövde få det ur mig, ha någon där som lyssnar, kramar om och förstår. Som inte bara lovar att allt blir bra tillslut, för det är en ständig kamp att komma dit, men som lovar att finnas där all the way och menar det.
Så nu är det morgon och en ny dag och jag antar att jag får ta det därifrån. Bara klara en dag till, med eller utan twistad morgon, på ett eller annat sätt.
//M
Kommentarer
Postat av: Anonym
Är du fortfarande inskriven på Capio? Hur länge till ska du vara där? Är du ärlig med hur du mår och att du tappat i vikt (för du verkar ha koll på att du gjort det). Hur blir det till hösten, ska du börja plugga på heltid då eller?
Kämpa på, det BLIR bättre!!!
Trackback
