maddieswords

Vi pratade om förändringar här hemma igår. Bestämde, pusslade och ändrade. Idag är allt som vanligt igen. Förvånad? Inte alls. 
Jag tyckte nästan om min kropp igår. Ja, jag var faktiskt nästan tillfreds eller åtminstone beredd att börja acceptera den. Men precis som jag skrev ovan är allt som vanligt igen idag - ser mig i spegeln och får panik. Vill rasa långt och länge, INTE hämta tillbaka någonting och absolut inte se ut som jag gör nu. Nu måste jag förändra igen och jag jobbar på det. 
Jag är ledsen och besviken på mig själv, att jag aldrig kan slappna av eller vara bra nog. Å andra sidan känner jag igen mig själv igen med alla tankar, all ångest och tvång. Det är tydligen inte så lätt att ge upp det enda man faktiskt är bra på.