maddieswords

Jag hade en fin eftermiddag/kväll igår. Verkligen. Jag var på JJ med en vän. Jag skrattade, grät, rördes och berördes. Jag log och jag var lätt. Ja, jag kunde andas. Men när jag kom hem slog allt tillbaka och jag föll. Ångesten slet tag i mig, hatade mig och jag kröp ihop till en boll. Låg i sängen, skakade, grät. Hatade livet. När jag slutligen somnade drömde jag bara mardrömmar. 

Skrattet har blivit så främmande för mig att det känns fel. Det känns obehagligt och otryggt, osäkert och opålitligt. Jag är van vid likgiltighet, smärta, ångest. Det är i de känslorna jag känner mig trygg. 

 

Jag vet inte vem jag är här heller. De är annorlunda mot mig. Speciellt han. Jag förstår inte. Men allt klarnade för mig en liten, liten stund igår och jag insåg varför jag inte trivs någonstans längre. Jag känner mig alltid otillräcklig och oduglig, som om jag alltid måste prestera på något sätt för att bli lite mindre värdelös. Under hösten kände jag inte så när jag var här, men det där kravet förstörde allt. Faktiskt. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det eller förklara det, men jag tror det är så. Eftersom jag alltid känner kraven, de uttalade och de outtalade, känner jag mig också fångad. Fängslad. Jag vill bort.

 

Min planering rasar och jag stressar. Nästa vecka. Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med allt och jag gråter stresstårar idag igen. Klockan är på tok för mycket, jag har inte ens börjat plugga och all ork är borta. Jag hatar när folk säger "du klarar det här, det löser sig" för jag orkar inte. Tycker inte om att höra att jag är duktig, för det ökar pressen ännu mer. Jag är inte stark. Jag är inte duktig. Jag är inte smart. Lyckas jag någon gång med någonting vill jag inte att alla ska förvänta sig att jag ska klara av att göra samma sak igen. Jag vill bli sedd. NU. Vilket gör att jag inte ens vet om jag VILL klara mina mål. Jag vet inte om jag vill bli frisk. Jag vet inte ens om jag vill vilja bli frisk. Jag vet inte om jag klarar det friska livet, för hur mycket folk än säger att de ska finnas lika nära när jag utvecklas och blir bättre, så backar de alltid undan och jag klarar inte det. Ja, min kropp ÄR kanske friskare nu, men mitt psyke faller isär. Men jag vill inte göra någon besviken. Jag håller in, håller undan, skyddar. Skyddar omgivningen och kanske också mig själv. Håller jag allt inombords blir jag inte lika sårad. Men jag blir ensam. 

 

Att säga att jag kan och är stark är som att rycka undan mattan. Jag orkar inte stå själv just nu. Jag behöver någon som orkar ge råd, som orkar se mig som jag är och som hjälper mig fatta beslut. Envisheten säger åt mig att dra mig igenom de här veckorna, men jag vet inte om det är smart eller bara destruktivt. Jag vet inte. "Det finns ingen annan som vet". Nej, det vet jag också. Ingen vet. Ingen. Inte jag heller. Men valen blir mina och konsekvenserna mina och det är jag som måste orka leva.