maddieswords

Ibland hatar jag ätstörningen. Verkligen hatar. Räcker det inte nu? Kan inte jag få vara en helt vanlig, ovanlig 20åring? Som kan skratta, festa, dansa, umgås UTAN att ha ångest eller tänka på mat? En som kan köpa en flaska vin + en påse godis till lördagskvällen? En som kan plugga och slappna av, en som kan anstränga sig men hålla allt på en rimlig nivå? 

Jag är extremt lagd från början. Ätstörningen förstärker det 1000 gånger. Ibland undrar jag om jag är menad att klara mig ur detta, ibland undrar jag om jag någonsin var menad att falla ned i den här gropen. Men jag måste tro. Tro på att allt har en mening och på att allt ordnar sig. Men jag vet också: inget löser sig av sig självt. Jag måste jobba för det. Jag vet också att jag inte kan vänta mycket längre nu, och det skrämmer mig. Ibland tror jag att jag vill vinna... men jag vill inte slåss. 

Jag har aldrig varit typen som är ok med att förlora, vad är det som gör den här kampen annorlunda?