maddieswords

Ligger i sängen och är alldeles utmattad. Har ont överallt, trots att jag bara pluggat idag. Musklerna värker, lederna värker, allt är fel. Såg just en dokumentär ("living with size zero) och jag blev så sjukt ledsen. Jag tänker att det omöjligt kan vara värt smärtan och ångesten att driva sig ned i vikt, och jag vet att det är just det jag gör. Jag tänker att jag, istället för att idag skippa lunch för att slippa kcal och sedan bli alldeles utmattad, hade kunnat äta en god lunch och haft ork och kraft. Jag borde kunna följa med vänner ut och ta en hamburgare, eller äta på restaurang. Borde kunna äta chips med familjen en fredagkväll och dricka något gott till. 

Jag kan inte det. 

Jag är för besatt av hur jag tycker att mina lår växer, hur plufsig min mage ser ut, hur breda mina armar blivit och att mina bröst växt så att jag kan ha en A-kupa. Jag får panik, trots att jag med största sannolikhet inte ens nått normalvikt än. 

Jag tänker på studenten när jag ser mig i spegeln, funderar över hur mycket jag behöver gå ned innan för att se ok ut. Svaret blir alltid att jag skulle kunna nöja mig med sisådär 10kg. Även om jag skulle nått normalvikt nu, skulle en förlust av 10kg innebära en allvarlig undervikt och troligtvis en biljett till akuten. Jag fattar inte, min värld gå inte ihop. I sommar har jag levt i detta helvete i 9 hela år, och det gör mig så ledsen. Hur jag vill döva smärtan? Sluta äta. Det är ett riktigt problem, en sjukdom. Jag dövar smärtan från sjukdomen med sjukdomen och allting bara snurrar runt i en ond spiral. Jag kan inte tänka mig att gå upp i vikt, men jag vet att det är ett helt vansinnigt fokus. Det måste finnas viktigare (och roligare) saker att tänka på när man är 20 än om man kan skrapa bort lite smör från mackan utan att det syns eller ta en extra löprunda för att träna bort lite kcal. Det är inget värdigt liv.