maddieswords

Jag känner det så väl. Alla tecken finns. "Dra i handbromsen!!!", men jag kan inte. Åtminstone inte än. Lite till, bara lite. Kom igen kroppen, orka! Håll ut själen, bara ett par månader till...

Men jag är utmattad. Redan. Jag är så mycket skörare än jag vill vara, och så mycket svagare än jag vill kännas vid. Jag pluggar färre timmar och vilar mer. Jag försöker kompromissa, men jag känner på djupet att det inte räcker. Frågan är bara hur länge jag kan rusa såhär utan att det smäller på riktigt. Klarar jag veckan ut så har jag åstadkommit mycket, ännu mer om jag klarar början v.16. Helt om jag klarar mig till v.20. Jag försöker, jag måste försöka. Kan inte ge mig själv några alternativ, nej, det här är den enda vägen. 

Ätstörningsmonstret vinner mark och skriker högre, depressionen knackar på igen (det gör ont att erkänna det, men så är det faktiskt) och allt destruktivt är starkt. 

Väggar åt alla håll. Stångar pannan blodig. Men så länge jag inte svimmar eller förblöder, kan jag ju fortsätta ett tag till. 

Gode Gud, var med mig. Jag älskar dig, och jag vill ge dig plats. Men jag är överfull, och det gör mig så ledsen. Allt i livet är så sjukligt fel.