maddieswords

Rädlsorna fortsätter. Jag klamrar mig fast i allt jag inte vet någonting om. Jag känner mig liten, sårad och sviken igen. Desperat, för jag vill att allt ska läka och bli som förut. Den där rösten "Jag visste väl det, det VAR verkligen för bra för att vara sant" är så galet stark, och jag måste påminna mig om att jag faktiskt inte vet det än. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Det är väl just osäkerheten som gör rädslan så stark, och jag pendlar mellan hopp och sorg. 

Jag lyssnar på musik och borde plugga. Jag har ont, inte bara i själen utan i kroppen också. Den kliar,värker, vill sova. JAG HAR INTE TID MED DET. Sova får jag göra inatt. Nu blir det först kemirepetition och därefter fysikplugg. Usch, ångesten värker i bröstet bara jag tänker på det. "Känns det överkomligt?" är en fråga jag fått från många det senaste. Svaret är fortfarande "nej". Det gör det inte. Inte alls faktiskt. Men jag måste ändå.