maddieswords

Fortsätter plugga för labben, fattar fortfarande inte mycket. Hjärnan är seg och vill inte vara med. Ångestladdad är jag dessutom, vilket inte direkt gör det lättare att tänka. Jag spånar, antecknar, ritar, suddar och börjar om. 

 

Var på en helt fantastisk gudstjänst kl.11. Bästa på länge. Så vacker, så bra predikan, precis de ord jag behövde. Halva församlingen grät. Jag grät. Liksom så många gånger förr kände jag att det är när jag släpper taget och kommer som jag är som jag verkligen känner närheten. Tillåtande för mig närmre Gud, och närheten gör att jag känner mer. En famn där jag kan gråta ut, och sedan gå vidare. När jag gick ut ur kyrkan, då kunde jag ANDAS. Verkligen andas på riktigt. 

Sedan kom ångestmonstret. 

Men jag vet, det är de där få, fria andetagen och de klara tårarna som visar mig min väg. 

 

Kanske är labben ingen katastrof. Jag vet att jag behöver ta mig igenom den på en godkänd nivå för att få ut betyg, men det är inte mer än så. I den stora bilden spelar det egentligen ingen roll. 

 

Jag lyssnar på lovsånger och pluggar spektrofotometri och regressionsanalys. Jag fattar inte mycket alls. Hjärnan vill inte vara med och ångesten är hög. Men. Jag är inte ensam. Kanske är detta bara ytterligare en lektion i tillit. Att våga erkänna att man inte kan, att man inte förstår, men att göra sitt bästa och lita till att det ordnar sig på något sätt.