maddieswords

Ikväll är saknaden stor och stark. Ångesten använder saknaden som grogrund, växer, sätter sina klor i mig. Ensamheten flåsar i nacken.

 

Jag vill vara där, och jag vill att allt blir bra. Jag saknar dem. Mer för varje dag. Kanske också för att osäkerheten växer varje dag, och för att jag kommer närmre de där samtalen som jag fasar för så mycket. 

 

Ätstörningen blir starkare när jag inte står säkert. När jag vinglar, vacklar, snurrar. Vilket gör allt ännu svårare. Jag har varit dödstrött hela dagen idag. Somnade i solen en stund (vilket var skönt) och mitt i fysikboken (vilket var mindre skönt). Nu på kvällen är jag dock helpigg. Började kvickna till för någon timme sedan, och blir allt mer vaken i takt med stigande ångest. Kul. Jag som hade sett fram emot en lugn natt. Tagit lite små vita piller och hoppas att de verkar, jag behöver verkligen nattens vila. Lyssnar på musik nu och ska snart sätta på en film och försöka somna, eller åtminstone skingra tankarna. Jag borde inte tänka så mycket på något jag inte kan göra särskilt mycket åt, men jag gör det ändå. Det är väl så det blir när man verkligen månar om en relation. Gud, jag måste lära mig tillit igen, och träna på mindfulness.