maddieswords

Ikväll dunkar ångesten i mig. "Fet fet fet" skriker tankarna. Magen dallrig, låren feta, ansiktet plufsigt... Allt är fett och fel. Slutsats: jag måste svälta. Jag måste bli smal. Planering påbörjas, lögnerna tar form, träningsschemat utökas... Men stopp! Något ropar stopp. Högt och tydligt. Jag har provat den vägen, jag blir aldrig nöjd. Jag kan väga 10 kg mindre och ändå hata spegelbilden.

 

Men tankarna som saktat in vid ropet tar fart igen. "Du hatar dig själv mindre om du går ner". "du behöver inte äta", "du har ätit alldeles för mycket idag, hur ska du kompensera för det?", "du fyller ut din bh igen, säger inte det dig något?". De ökar takt, tempo, styrka. De har så många poänger att jag börjar gråta. Varför skulle jag ens försöka stå emot dem? Vad tjänar jag på det? Jag vet att en del av detta kommer av att jag i Idrottsarbetet jag skrev i eftermiddags var tvungen att ge praktiska exempel på hur jag behöver leva för att bli kvitt min ätstörning. Den slår tillbaka nu, och den slår så hårt att jag kvider. Inuti känner jag känslan jag såväl känner igen. Den som säger "anorexin har rätt. Jag har ätit för mycket. Jag har gått upp i vikt. Jag har inte tränat tillräckligt. Usch, det är dags att ta tag i detta nu". Så många vänner som bantar och tränar inför beach -13 nu, jag känner mig tvungen att göra likadant. Jag vill också ha en bikinikropp, slippa skämmas i sommar. Men jag vet också att om jag låter den här känslan få fäste, då kommer det bara att gå utför. Kanske lyckas jag bromsa, kanske slutar det på sjukhus. Problemet är att jag inte fasar för slutna avdelningar längre. Nej, ibland kan jag till och med längta. Längta efter lugnet, tryggheten, kravlösheten och bekräftelsen. 

 

Tankarna fortsätter skrika. Tårarna fortsätter rinna. Jag fortsätter skriva det förbannade arbetet medan bantningsplanerna snurrar för fullt.