maddieswords

Lång dag idag! Var på plats i Scandinavium redan 8.45. Spännande hoppningar med hästar som sparkade av sig skorna, fantastiskt vacker kür med segrare Helen Langehanenberg och massa häng på mässan. God dag, helt enkelt. 

 

Men. 

 

Jag blir så sjukligt trött av alla intryck och får egentligen panik av stora folkmassor. Dessutom talar ätstörningen konstant om för mig hur tjock och värdelös jag är, vilket inte gör någonting lättare. Demonerna drar, jag vill ner i vikt!! Ibland gråter jag för att jag faktiskt vill det igen, att det tagit tag i mig så starkt att mina tankar låser sig. Gråter för att jag är ledsen, arg, besviken, ensam, hopplös, uppgiven... Ja, för allt. Stressen över skolan står mig upp i halsen och jag kan inte sova på nätterna. Varje kväll och natt samma visa. "Hur mycket har jag ätit?" , "Har jag tränat idag? Hur mycket?", "Hur ska jag hinna bli smal innan studenten? Innan sommaren?", "Hur ska jag komma undan mat imorgon?", " Hur ska jag hinna allt i skolan?" o.s.v. Inte konstigt att ångesten är på topp och kör runt i 110 med mig släpandes bakom. Jag skrapar mig blodig mot asfalten. Skriker men ångesten kör vidare, låtsas som ingenting. Men det är inte "ingenting". Det är ALLTING. Jag går sönder här, bit för bit, trots att jag rent fysiskt byggt på mig en del (FAAAAAAAAAAN) och ingen hjälper. Inte ens jag själv. Jag försöker orka, se ljusglimtarna. Men varje kväll när ljuset släcks... Då går jag vilse i mörkret, drunknar i ångesten och när jag blundar hoppas jag på att kunna gömma mig bakom mina ögonlock för den hårda och elaka verkligheten.