maddieswords

Hon finns inte här. Det fysiska avståndet blir emotionellt avstånd. Vill hon inte vara nära mer? Ha med mig att göra alls? 

Jag kan inte klandra henne. 

 

Jag vill inte heller vara nära mig mer. 

 

Det är svårt att stå på kanten. Jag har pushat mig själv förut, men alla destruktiva tankar och känslor ökar tusen gånger fortare än pluggtimmarna. Jag är rädd, orolig. Ingenting är som det ska, spegelbilden hatar mig ännu mer än vanligt, ensamheten isar inuti. Jag kan inte uttrycka mig längre. Varför är det såhär?