maddieswords

Lyssnar när hon spelar, sjunger. Mina tårar rinner utan takt i ett alldeles för högt tempo. 

Jag är trött. Riktigt trött. Sov halva natten vid skrivbordet inatt, med huvudet på den uppslagna fysikboken. När jag väl vaknade trodde jag inte jag skulle klara av att ta mig till sängen, det kändes så långt att det blev helt övermäktigt. Jag grät och grät och grät innan jag tillslut samlade krafter och tog de 4 stegen. 

Idag går plugget dåligt, jag fattar inte och det fastnar inte. Uppgifterna är för svåra och jag är för stressad. Så jag räknar, somnar, gråter och räknar igen. Jag vet att det inte håller. Att jag inte håller. Men jag har inte mycket till alternativ. 

Jag kan inte prata, kan inte sätta ord. Fasaden håller upp sig själv och jag kommer inte igenom. Det finns så mycket jag behöver säga. Ikväll. Ja, kanske ikväll. 

På handleden har jag ritat ett semikolon i bläck. Litet men tydligt. Det påminner mig om att min berättelse inte är slut, att jag inte har satt punkt. Jag har gjort en andningspaus, men jag har mer att berätta. Det hjälper mig ibland att andas när jag vill riva sönder mitt liv och sätta punkt på riktigt. 

Jag vet att jag har vänner, men just nu känner jag mig sviken. Lämnad. Ensam. Isolerad. Som om alla de jag älskar inte orkar älska mig, och som händerna som sträckts mot mig plötsligt dragits tillbaka. Jag faller, SER INGEN ATT JAG FALLER? Nej, de tittar på ytan. Ser mig le, hör mig svara att jag bara är trött. Så många bryr sig inte om att se förbi allt det där. Det där som inte är jag och som jag inte längre styr. Det där som styr mig, och som dessutom styr mig rakt ned i diket. 

Idag är en svag dag, och jag måste vara stark. Vad nu stark innebär? Kanske är jag svag, jämt. Kanske är det svagt att studera när man borde ta beslut om vila. Kanske är det tvärtom starkt att dra sig mot sitt mål - att bli färdig med dessa eländiga kurser? Kanske är styrka att bekämpa sin sjukdom. Kanske är det starkt att leva med den tills man har tid att ta tag på riktigt. Kanske är det både och. Kanske finns inga svar. Kanske orkar jag inte fler "kansken" utan behöver direktiv. För jag behöver kraft. Kraft så att jag kan vara ett semikolon och inte en punkt. Så att jag orkar fortsätta plugga varje gång jag fallit ihop i en pöl av tårar och krav. Det är 46 dagar kvar till studenten, men just nu vet jag inte hur jag ska klara ens en timme till. 

 

Jag skulle kunna skriva i all oändlighet. Men. Jag finner inga ord som beskriver allt det hemska som finns inuti och börjar bryta sig loss.