maddieswords

Jag vill att någon ska förstå, men jag orkar inte förklara längre. Jag orkar inte. 
När min älskade vän gav mig en blick, EN ENDA BLICK, och såg igenom allt så kände jag hur jag föll. Musklerna i ansiktet började rycka, mungiporna blev tyngre att hålla upp och ögonen tårades. Så nära att bryta igenom. Jag lever på gränsen hela tiden, så nära att falla. Vinglar fram genom tillvaron. Jag sluter mig, stänger in mig för jag är så skör. Kroppen får långa förlamade stunder så fort jag lägger mig ner. Ögonlocken faller igen och jag kan inte röra en enda muskel i hela kroppen. Knappt andas. Det är läskigt. Och skönt.