maddieswords

Ligger sömnlös med ångest och massa tankar. Imorgon. Imorgon. Om 12 timmar är jag redan där. Jag VET att man ska vara här och nu, men hur lätt är det??? Jag vill inte. Vill inte. Vill inte. 
Snälla, stanna tiden och låt mig slippa. Ta mig härifrån. Jag kanske spelar kall, som om jag inte bryr mig eller tycker det är en stor grej - och det är just det jag försöker intala mig själv. Kanske är jag oändligt löjlig, men jag har faktiskt panik. Ytterligare en inläggning, styrd av personal och tvingad att vara i ångesten. Den som inte varit med om det vet inte hur vansinnigt ont varenda nanosekund gör, och hur många gånger per minut man hinner önska att man aldrig fötts.
Sista natten i min egen säng och mitt eget rum på två veckor, sista kvällen med internet. Gud vad jag verkar dramatiskt, men vet ni? Jag överdriver inte mina känslor. Det är ******* svårt att bo hemma, men här känner jag mig ändå trygg på något vis. Jag kan det här. Ny avdelning, ny personal, nya patienter som med all säkerhet kommer skratta åt tjocka mig.... Allt är fel och läskigt. Jag vågar inte riktigt. Så kalla mig inte modig, för det är det sista jag är. Jag är en livrädd dammtuss som vettskrämt försöker gömma sig under mattan, men när dammsugaren väl kommit fram - då är det för sent.