maddieswords

Tårarna är slut. Hela kroppen värker. Tankarna bara snurrar och snurrar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Vad jag ska göra. Problemen ligger som en klump i halsen, en sten i bröstet som gör mig stum. Jag kan inte prata, har inte orken att ta tag i någonting, och ja; jag VET att jag skriver osammanhängande. Det kan inte hjälpas, jag är så splittrad.
Så nu när tårarna är slut, då ler jag och låtsas tyst att allt är ok fastän jag vet så fasligt väl att min röst skulle brista om jag försökte prata. Jag låter bli. Vissa saker är för svåra för att acceptera och samtidigt omöjliga att göra något åt.
Jag vet inte var jag är. Vet inte var jag är påväg eller vart jag vill. Det gör ont inuti bara. Så vansinnigt ont.
Se mig. Lämna mig ifred. Håll om mig. Jag behöver få höra att jag inte är ensam, att jag är bra nog som jag är, att det är ok att vara ledsen och ångestfylld.
jag kan inte ens förklara.
Hjärtat saktar ned och världen snurrar inuti.

//M