maddieswords

Hemma igen och har lämnat en vecka av tårar (men även en del skratt) och många givande stundert bakom mig tillsammans med ett soligt och varmt Varberg. Tre veckor dröjer det nu innan jag ska dit igen. Det är första kvällen hemma och jag undrar redan hur jag ska orka. Hur det ska gå. Har pratat med flera fina vänner, men jag har redan masken på och kör på i 180 trots att vägskyltarna ilsket skriker åt mig att sakta ner. Man hinner inte bli rädd om man kör fort, men så är dödsrisken och olycksrisken betydligt mycket högre också. 
Fick höra att jag ser ut att ha lagt på mig trots att vågen visade att jag gått ner. Kommentaren var sagd i all välmening, men herregud så fel det blir. Måste ju ner. Måste. Ser det i spegeln och känner det både på ytan och på djupet. Måste. 
Så vad gör man, när man tar sig igenom livet minut för minut utan att se ljuset i tunneln? År av mörker och man vänjer sig, visst gör man det, men någonstans tar orken slut. Kraften och viljan att fortsätta famla runt försvinner liksom när man gått rakt in i för många väggar och lyktstolpar och snubblat över höga trösklar och kanter. Kör man på som vanligt? Snabbare? Och hur vet man isf när det är dags att svänga av eller sakta ner? Jag passerar avfart eller avfart, men mitt mål ligger så långt bort att jag är rädd att inte orka hålla fokus hela vägen. Jag kör för att jag är rädd att stanna. Foten sitter fast på gaspedalen och ju räddare jag blir desto hårdare trycker jag. Kör för att komma ifrån mig själv, och fastän jag kör ifrån världen också så följer världen med runt mig, och det är jag (och bara jag) som sitter i bilen och driver mig till denna vansinnesfärd. Det är jag som måste stanna. Och jag som inte kan.