Words...

Tänk.
Ja, tänk vilken kraft och makt ord har. 
En klumpig kommentar, och jag faller. Trillar tillbaka ner och hittar plötsligt inte orken att börja klättra igen.
Alla förväntar sig så mycket av mig. 
Bara för att veckorna går innebär inte det att jag automatiskt blir bättre. Vägen är inte spikrak, men hur förklarar man det för personer som inte förstår? Hur förklarar man att det känns som om man aldrig kommer att vinna, men ändå kämpar på instinkt?
Det går inte, jag kan inte.
Jag har sjungit "Det Vackraste" om och om igen idag, men lyssnar nu på visor som "Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind" samt "Felicia adjö", med flera. Bara för att det påminner mig om DÅ, som jag saknar så mycket.
Ibland vill man bara ha hjälp.
Men vart man än ser finns bara låsta dörrar och stängda fönster - var tar man vägen när man är fast??
//M

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0