Söndag
Det är söndag idag. Nästan nästan måndag. Snart får jag träffa alla igen, och jag kan prata med alla dem jag längtat efter. Men än är klockan bara 9 på morgonen, och varje minut känns evighetslång. Jag fördriver tiden, väntar på att den ska gå. Sitter här och skriver, ska plugga snart så ofokuserat jag kan - allt för att dra ut på tiden. Efter lunch blir det stallet och där väntar massvis med vackra och underbara människor på mig. Där kan jag lägga ett par timmar, och känna hur jag långsamt tar mig nämre måndagen. Jag måste hålla ut nu. Hela tiden lockar telefonen, jag vill ringa, men kan inte! Det är bara söndagstimmar emellan oss nu, jag måste klara det. Klara mig. På egen hand.
Men imorgon på morgonen, precis när alla börjat trilla in i skolan, då vill jag stanna tiden. Jag vill inte komma närmre möte på Capio, inläggning, eller ens skolavslutning. Vill inte, fastän jag vet så smärtsamt väl att varje sekund som trillar iväg obönhörligt för mig närmre allt det där. Jag vill fly det oundvikliga. Ett hopplöst och omöjligt mål. Men jag försöker att inte tänka på det nu, försöker att inte tänka alls. Imorgon kan jag tänka, med allas händer runt omkring som kan fånga mig när jag faller. Egoistisk som vanligt, javisst.
Ska plugga till kemi-biologiprovet, men hittar inte orken. Det är det sista provet, vilket borde få tävlingsinstinkten att explodera. Sista rakan, då man alltid hittar den där undangömda energin som gör att man orkar spurta hela vägen in i mål. Men för mig är det tvärtom. Så konkret: det SISTA provet. Det känns hemskt. Bara åsynen av mållinjen får alla mina krafter att rinna ut ur mig och försvinna. Så länge man springer och är i sitt lopp, då vet man vad man ska göra. Oavsett hur tufft det är, så vet man vart man är påväg och man är tryggt inramad av de linjer som bestämmer var man får sätta fötterna. Men efter mållinjen.. Där är det bara tomt.
/M<3
Kommentarer
Trackback
