maddieswords

Känslor, ja. Jag fick ett solklart OK av vårdslussen, och ett 99% ok av kliniken. Så nu är det alltså 99% säkert att det faktiskt blir! Åh, detta som vi jobbat så hårt för, och nu vill jag bara dra mig ur.. För det känns helt hemskt att behöva lämna alla igen! Vänner, häst... Ja, alla. Och så lång tid dessutom!

Jag är så rädd att bli ensam där. Så många som säger att de kommer att hälsa på, men inte förrän efteråt kan jag veta vilka som menar det de lovar. Men, inte förrän jag pratade med en viss kär vän idag, insåg jag att det kanske inte bara är jag som kommer att sakna er. Kanske finns det ett par som faktiskt kommer att sakna mig med. En ny tanke. Skrämmande och konstig. Främmande, liksom.

Jag försöker att inte ringa till någon och be om hjälp nu, vill inte stjäla tid som inte tillhör mig. Jag måste slå undan all ångest nu, alla tankar. På måndag är det vardag och som vanligt igen. Ett par dagar. Och då, med alla runt mig, kan jag tillåta mig själv att tänka och falla. Då när jag vet var jag kan vända mig för att få hjälp upp ur det värsta, bli upplyft och buren en stund tills jag orkar stå själv igen. Varje gång känns det som ett mirakel att någon faktiskt jag plåstra om mitt inre, eftersom det varje gång känns omöjligt. Som om jag aldrig kommer att sluta gråta. Men det gör jag alltid. Jag orkar. Men jag hade inte orkat utan er, och det är därför jag är så rädd och ledsen nu.

För jag tycker att helgerna är jobbiga. Och de är bara två dagar. Att två dagar kan kännas som en evighet skrämmer mig, när jag tänker på att under slutenvård blir det aldrig måndag-vardag-trygghet. Helgen fortsätter bara. Helvetet fortsätter. Och jag är SÅ rädd att bli helt och hållet ensam. För jag vågar inte ringa. Vågar inte göra anspråk på tid som inte är min. Jag skjuter alltid upp det en dag till. Och en till. Och en till. Plötsligt har veckorna gått, och jag har fallit så långt att jag inte når er längre.

Det är jag rädd för.
Förutom allt annat, som kommer bli så sjukt jobbigt.

Orkar inte skriva mer nu. 
Älskar er.

/M<3