maddieswords

Jag satt i soffan och klappade katten. Ensam hemma, skulle ta det lugnt, mysa. 

Så plötsligt. 

En knytnäve i magen, en smäll i ansiktet och hela kroppen surrade. Tankarna skrek så högt att hjärtat nästan slutade slå, och jag insåg: orken är slut. 

Så jag gick.

Ut. 

Ned till bron nära där vi bor. 
Jag stannade, lutade mig mot räcket och stirrade ned i det forsande vattnet. Mina tårar rann medan regnet smattrade mot ångesten. Bilar körde förbi, alla fullt upptagna av sitt eget liv, för upptagna för att se. 

Var det slutet? Nej. För när jag lutade mig längre, föll insikten på plats som en tung sten. Bron var för låg. För låg för att låta mig hoppa ur det här livet och falla in i nästa. 

Jag skrek och inget ljud hördes. 

Benen började röra sig, jag gick, sprang, verkligheten försvann och blev en suddig dimma runt min ångestfyllda själ. Jag föll, reste mig, försvann vidare in i dimman. 

 

Det måste ha gått en timme, kanske mer, innan regndropparna plötsligt trängde igenom dimman och väckte mig. Innan jag visste ordet av stod jag i hallen. I värmen. Kvar i livet. Jag hatade det, hatar det. Gick till mitt rum, fick en kram, och jag hatar värmen i mitt blod. Hatar pulsen. Avskyr andetagen. Kanske borde jag fly nu. Tillbaka till bron, och luta mig lite till. Lite längre. Hoppas på att aldrig nå torra land igen. 

 

Orken är slut och jag vill inte mer.