maddieswords

 

 

Det spelar inte längre någon roll vad jag gör, ångesten finns där som en mur och ett filter mellan mig och omgivningen. Mellan mig och verkligheten. Ångesten går inåt, klöser sönder själen tills den blödande faller isär. Små bitar, tunna och genomskinliga, faller tungt mot kroppens väggar, lägger sig slutligen och dör. Jag är trasig. Så vansinnigt trasig att jag nog aldrig kan bli hel igen. Till och med utåt syns det nu, kroppen säger ifrån när jag mår för dåligt psykiskt. Jag kräks, skakar, magen är konstant svullen och fötterna blå. Jag tappar hår, tappar röst, tappar kraft TROTS att jag går UPP i vikt och inte NER. Nej, det här är inte viktrelaterat alls, det är kroppens sätt att säga till psyke och själ att "nu orkar inte jag mer". Kroppen kräks i desperata försök att få ur sig ångesten. Blöder näsblod, som om blodet kunde ta med sig smärtan ut. Svimmar för att starta om systemet, men allt är alltid detsamma när jag vaknar.

 

Jag har ont

 

.