Hålla andan
Det hjälper inte hur mycket jag än tänker och funderar.
Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon
Alla andra kan bita ihop och le. Måste göra det, inte visa så mycket jämt. Måste minnas hur man gör för att blunda inåt, stänga av. Jag vill känna mig tom, är så trött på alla känslor! Jag vet ju vad jag vill... Eller gör jag det? Jag vet nog vad jag vill, men inte vad som är bäst för mig. By the way, who cares? Jag vill leva mitt liv och trivas! Om jag är omogen eller iq-befriad, så är det så det är. Jag orkar inte visa allting, jag vågar inte riskera er. Att ni skulle fly hals över huvud och lämna mig när jag fortfarande behöver er. Måste sparka mig fri och ta avstånd, inse att ni finns för normala konversationer. Bara.
Men det gör så galet ont att stöta bort någon som känner mig lika väl som jag gör! Men det hotar min mask. Alla förstående blickar och ord, all snällhet och välvilja och kärlek gör att jag bara vill krypa ur skinnet och försvinna. Jag blir osäker på mig själv och faller igenom. Gång på gång. Jag vill verkligen inget hellre än att ha er nära, men jag orkar inte. Det får vara slut på det nu. Vänner kan vara vänner utan att man måste ha en lucka in i den andres huvud för att kunna iakttaga vännens tankar.
Usch, jag vet inte ens vad jag skriver. Håller inne med allt för att inte falla igenom en gång till. Håller andan, och hoppas att känslorna ska sluta trycka. Kanske det fungerar som hicka? Om man håller andan tillräckligt länge och koncentrerar sig tillräckligt mycket på något annat, försvinner den. De. Hickan och känslorna.
Gud, jag måste minnas! Minnas hur jag gjorde för att bli sådär tom, leende och beslutsam samtidigt utan att ha alla känslor i bakgrunden. Hitta off-knappen och sätta på masken. Det känns som det enda rätta att göra just nu.
Det pågår ett krig, och jag vet inte vad jag ska säga. Antingen är det "hjälp mig NU, behöver dig!!" eller så är det "mår fint, stör inte mitt liv! Allt är bra och jag fattar inte varför du tror något annat".
Jag dör på insidan när jag ler och nickar, eller när du bara går förbi. Men det är så det faktiskt måste bli nu. Jag har jobbat så länge nu! Låt mig få min vilja igenom. Självständig, modig och stark. Positiva ord; min framtid.
