Ångest
Jag sitter här och bara skakar. Vill försöka tvinga fingrarna att sätta ord på det som river runt därinne, men det känns hopplöst. Vägrar låta tårarna lätta på trycket. Jag HATAR helger. Verkligen hatar.
Sanningen om mitt liv är inte vacker. Jag kan ofta låtsas att jag lever ett underbart liv med full kontroll. Men åh, om det är något jag blivit duktig på så är det att ljuga. Att le fastän ångesten sliter i mig.
Jag har inte sovit med lampan släckt på över två veckor - mörkret triggar igång ångesten. Varenda natt har jag legat på golvet i panikångest och ångest och hopplösheti ca 2 timmar. Varje morgon när jag vaknar upptäcker jag nya sår och blåmärken, och har ingen aning om hur jag fått dem.
Jag har inte sovit med lampan släckt på över två veckor - mörkret triggar igång ångesten. Varenda natt har jag legat på golvet i panikångest och ångest och hopplösheti ca 2 timmar. Varje morgon när jag vaknar upptäcker jag nya sår och blåmärken, och har ingen aning om hur jag fått dem.
Jag försöker blunda för att slippa se, men det hjälper inte. Jag kan inte fly från bilderna som speglarna kastar över mig. Inte ignorera alla ord de skriker. Jag kan inte. Och jag står inte ut.
Om jag vore modig, så skulle jag ringa någon nu. Någon jag verkligen litar på. Be någon att finnas där och bara andas. Bara så att jag inte känner mig så ensam och utlämnad.
Men jag vet att jag döljer en sanning Att väntan inte leder någonstans
Kommentarer
Trackback
