maddieswords

Varför måste det vara så svårt? Varför måste alla kvällar och nätter vara såhär?

Jag orkar inte. All nervositet och ovisshet! Om jag bara kunde veta i förväg hur möten kommer att bli, vilka frågor jag kommer att få så att jag redan nu kan bestämma mig för vad jag vill svara. Och varför gör jag så hela tiden, att jag berättar sanningen för de jag litar på? VARFÖR? Varför förstör jag så för mig själv? (Eller gör jag det?)

Varje morgon krävs ett stort mått mod för att våga gå ur sängen. Det krävs mod hela tiden under dagen. Det krävs mod för att våga gå hem efter skolan. Mod att plugga (risken att man gör fel finns ju alltid). Mod att ta itu med ångesten varenda natt. Mod att våga somna. Ändå är jag inte modig - jag är livrädd. Ständigt rädd för allting. Jag är svag, inte stark.

Jag har helt klart tappat tråden. Folk pratar alltid om den röda tråden som ska ge sammanhang och flyt i tillvaron, men jag tror att jag har råkat klippa av min. Eller så har mitt liv aldrig haft en sådan. Envis är jag, och strävar gör jag. Men vart? Jag har ingen aning om vart jag vill, egentligen. Jag vet inte vem jag är.

Det är så hemskt att tänka på allt det här. Men efter alla tårar jag gråtit idag, tillåter jag mig att göra det. Ett par timmar mer eller mindre i ångest gör väl knappast någon skillnad.

RING. 
Jag behöver en trygg och lugn röst i örat. En som finns där och pratar även när jag inte har någonting att säga. Även när jag måste fokusera på att bara våga andas. En som finns där, som jag kan lita på. En som inte sviker.

Trasig. Jag känner mig så vansinnigt trasig ikväll.