maddieswords

Idag är återigen en sån där dag när jag vill få vara liten. Krypa upp i någons knä och bara sitta där i någons trygga famn och gömma mig för världen. Glömma alla krav och måsten och bara få vara en stund.
Men, vad tänker jag med? Jag är inte så liten längre. Jag kommer aldrig att få vara det igen, och det gör ont. Ingen vill vara den famnen, jag måste ta ansvar nu. Växa upp. Så många som säger att jag är omogen, att jag måste mogna nu, de har rätt. Jag måste börja inse att det är försent.

Om mina texter är korrekta eller inte orkar jag inte bry mig om. Faktiskt. Det här är den enda ventil jag har som låter mig vara precis hur liten och osäker som helst. Som låter mig uttrycka allt utan att vare sig protestera eller hålla med. Ord säger jag bara. Jag älskar skrivna ord, och siffror. Saker som följer logiska samband utan avvikelser.

Jag letar efter den där tryggheten. Den där jag kan känna mig fullständigt liten och fullkomligt säker. Där jag slipper ta ansvar. Den där tryggheten som inte finns, och som jag därför aldrig kommer att hitta.

Men snälla, gör ett försök. Snälla, håll om mig och låt mig vila en stund hos dig. Trygg i DIN famn, och i det faktum att du inte lämnar mig. För nu är jag inte säker.