maddieswords

Så många som inte ser längre bara för att det inte finns något att SE. Let me tell u something; det finns mer än ÖGAT SER. Jag har flyttat fokus, tänker positivt och har förändrat min utsida, och ja, delvis också min insida. Jag är inte densamma som jag har varit och oavsett vad som händer och hur allt gå så kommer jag aldrig att bli den personen igen. Like it or not.

Något som skrämmer mig dock är inte min egen förändring, inte först och främst iaf, utan förändringen i min omgivnings sätt att bemöta mig. Jag är inte frisk och mår inte bra bara för att jag ler och har fler kg på min kropp. INTE. jag rasar fortfarande inuti, men folk vägrar se. Vägrar tro. Så när jag säger att jag tvivlar på mig själv blir man alltid mött med "du som har kommit så långt! Du klarar väl detta? Du är stark!". Jag är inte stark och känner mig inte stark. Jag kämpar men står och stampar. Kommer inte framåt, är rädd för att falla samtidigt som det är just det jag vill. Det är inte lätt, jag har inte gett upp, men det är inte lätt. Och jag är rädd.

I can't get out of this fucking hell.