maddieswords

Tänkte bara att jag nu skulle kunna skriva något tänkvärt till er alla därute; läs och känn igen er.

Du har svikit mig SÅ många gånger. Mycket fler än alla andra tillsammans. Så VARFÖR i hela fridens namn kan jag inte släppa taget?? Varför fortsätter jag att hoppas, varför tror jag att varje gång ska bli annorlunda?
Du måste tro att jag är dum, att jag inte kan se förbi dina ursäkter. Är det för att jag är så självisk som jag fortfarande vill träffa dig? Du har betytt så vansinnigt mycket för mig, och nu behöver jag att någon hjälper mig på samma sätt igen som du gjorde då.

Men du sviker och sviker. Någonstans här känns det som om det är dags att radera ditt nummer och bara låtsas som om jag aldrig vetat vem du är. Kanske är det dags nu. Kanske är det läge idag. Jag vill inte vara den jobbiga ungen som förföljer dig, men hur knäppt det än kan låta trodde jag faktiskt att du tyckte om mig med. Som en vän, på samma sätt som jag tycker så vansinnigt mycket om dig. Det gör så ont i mig!

Vänner har en fruktansvärd makt i sina ord. Hantera den och välj orden varsamt och noggrant. Och svik inte, för guds skull om ni sagt att ni ska finnas där. Inte ok. Nej, INTE ok. Prata med vännen om du inte orkar finnas för honom/henne, men försvinn bara inte. Sluta inte att svara i telefon, på sms, sluta inte att vara hemma bara sådär. Det lämnar så vansinnigt många frågor obesvarade.

Nu ska jag ut i trädgården och rensa ogräs och försöka tänka på annat. Vilken underbar ledig dag. Not. Skriver när jag fått svar från vårdslussen (nu ska jag försöka hålla mitt löfte också¨:D).

KRAM