Ventil
Orden är min ventil. Läs den som orkar, det är bara ett försök till att få ut lite av allt det där inne.
Jag är så ledsen. Så sjukt ledsen. Men än mer än jag är ledsen, är jag nervös. Imorgon kommer första avgörandet. Första - som kan betyda slutet på hela resan. Ett nej kan bryta allt, förstöra allt. Jag orkar inte med ett nej. Hellre tar jag konsekvenser, ändrar om och pusslar och pysslar i min framtid. Hellre. Inte gärna, men hellre.
Helst skulle jag vilja att spökena försvann, att de insåg att spöken inte finns, och lämnade mig ifred så att allt kunde fortsätta som om ingenting någonsin stört mitt liv. Som vanligt.
Helst skulle jag vilja att spökena försvann, att de insåg att spöken inte finns, och lämnade mig ifred så att allt kunde fortsätta som om ingenting någonsin stört mitt liv. Som vanligt.
Men jag kan inte i mina vildaste fantasier för en sekund ens föreställa mig att det skulle kunna hända. Jag har ett alldeles eget spöke som är alldeles verkligt, och som jag måste JAGA bort om hon någonsin ska försvinna.
Jag vill att det blir. Det måste bli. Jag behöver att det blir.
Varför har jag gjort såhär mot mig själv? Varför har jag inte ställt in mig på ett nej, och börjat ta itu med att hitta andra lösningar? Vilket jag säkerligen kommer att behöva göra imorgon. Redan imorgon. Tänk, att en människa har den makten över mitt liv. Hon avgör allt, med ett ja eller ett nej. Och jag tror inte ens att hon förstår vad hennes svar betyder för mig. Ja, eller Nej.
Varför har jag gjort såhär mot mig själv? Varför har jag inte ställt in mig på ett nej, och börjat ta itu med att hitta andra lösningar? Vilket jag säkerligen kommer att behöva göra imorgon. Redan imorgon. Tänk, att en människa har den makten över mitt liv. Hon avgör allt, med ett ja eller ett nej. Och jag tror inte ens att hon förstår vad hennes svar betyder för mig. Ja, eller Nej.
Jag borde inte låta mitt liv bero av hennes svar. Jag borde klara mig ändå. Hitta andra vägar. Men jag vill inte ens tänka på det nu. Inte ta ut sorgen och smärtan i förskott. Jag vill att hon ska svara ja. Tänker ställa in mig på det och tro det, ända tills motsatsen är bevisad. Att vara ledsen över ett nej innan man ens fått det känns dumt och onödigt. Ja, alla de tankarna och känslorna får jag ta imorgon i så fall. Men jag hoppas att det inte behövs. Ja, det hoppas jag verkligen.
Ingen av vägarna som står öppna nu är lätt. Ingen är lockande. Men den ena tycks något ljusare än den andra. Magkänslan säger tydligt vad jag borde välja. Jag vill lita på min intuition, och jag hoppas att jag gjort rätt.
Jag skriver igen när jag fått svar - varken förr eller senare.
Håll tummarna. This is it.
Många varma kramar till er alla
Miss M <3
Miss M <3
Kommentarer
Trackback
